Spännande spikmatta och matvägraren äter som en häst!

Postad av ulrika den 28 Feb, 2012 i Råsmart | Kommentarer inaktiverade för Spännande spikmatta och matvägraren äter som en häst!

Jag har dammat av min gamla spikmatta. Det är förbannat skönt att ta en stund på den då och då. Eller i alla fall efteråt. Ungarna är nyfikna och förtjusta. Lägger sig på den med en tröja. Men huvvet!! Aj, aj! Herman kom på en väldigt smart lösning på det, som ni ser.

Herman är för övrigt den enda i familjen som äter gröt till frukost just nu. Hedda och Hugo föredrar havregrynen rakt upp och ned. Så de senaste dagarna har Herman ätit muffins till frukost, för enkelhetens skull. Jag rörde ihop lite rester från mandelmjölkstillverkningen med ägg, kokos, banan, päron, morot och lite bovetemjöl och gjorde rustika muffins av. Jag tycker att det blev lite torftiga. Men Herman älskar dem. I går åt han 5 (FEM!!) stycken till frukost. I morse nöjde han sig med 2.

Och han som var vår lilla matvägrare tills för inte så länge sedan…=)

I Klubb Råsmart i mars får du tips till vad du kan göra för små matvägrare, om du redan ”provat allt”. Det är min feng shui-expert Pia Isaksson, som var hemma hos oss för ett år sedan och hjälpte oss att få lite mera ro kring matbordet som nu delar med sig av sina hetaste tips till klubbmedlemmarna! Du anmäler dig HÄR. Månadens tema är vårtrötthet/vårdeppighet. Vad är det och hur kan man navigera ur det med hjälp av kost och livsstil? Plus massor av recept och veckomatsedlar, förstås!)

 
 

Vårdepp

Postad av ulrika den 24 Feb, 2012 i Råsmart | Kommentarer inaktiverade för Vårdepp

I flera år har jag varit hemma med barn, ibland på heltid, ibland på deltid. Alltså har jag varit ute i dagsljus i stort sett varje dag hela vintrarna och på så vis fått ljusterapi hela vintern. Förra året var våren en enda lång fest, efter ett boken kom ut och allt spännande som hände i kölvattnet av den. Så de senaste åren har jag klarat mig rätt bra från all form av vårdepp och vårtrötthet, något jag annars haft en del utmaningar med. Jag kallar det vårdepp, fast det inte är att betrakta som depression egentligen. Mer tungsinthet, sentimentalitet. Längtan tillbaka till svunna tider. Ömsom sällskapssjuk, ömsom eremit. Lite trött, håglös, orolig.

Nu är våren här. Jag har inte tillbringat förmiddagarna i lekparken och jag svävar inte runt på ett malligt moln och njuter av att just ha gett ut en bok som gick rakt upp på försäljningstoppen.

Alltså är det läge att pyssla om sig själv lite extra för att slippa fastna i den där sega, trötta tungsintheten som lurar bakom hörnet annars. Den lurar där, jag märker det. Alla kläder är dammiga och noppiga. Stövlarna är slitna. Ungarna växer alldeles för fort (i natt drömde jag att en släkting hade låtit göra dockmodeller av dem som bebisar och med den enormt snitsiga teknik som uppenbarligen fanns i min dröm, kunde man få en kopia av sin baby, som andades och gnydde och smackade precis som en riktigt baby… Ingen fara, jag är inte tokig, det var en dröm…!)

Det hjälper att skriva på mars månads klubbtema, det handlar om just våren, som kan göra vissa pigga och glada, andra trötta och tungsinta. Det blir ett härligt tema med fakta, tips och goda råd som jag önskar att jag själv hade haft tillgång på den tiden jag hade en tendens att falla ner i ett mörkt hål såhär års och inte förstå varför… (Alla andra var ju så pigga och nyklippta och glada och nyförälskade!) För det finns mycket man kan göra för att mota tungsintheten i grind den här årstiden.

Är du sugen på att få lite tips om hur våren kan blir lättare och skönare, så skyndar du dig att anmäla dig till Klubb Råsmart. Du hinner att få med dig januaris tema ett par dagar till, som handlar om anti-inflamamtorisk kost, samt februaris (som ligger kvar hela mars). Det handlar som detox i vanor och livsstil, utan att bli en diet bestående av enbart grönsaksjuice… Du anmäler dig här!

 

 
 

Jag tröttnar aldrig på fisk

Postad av ulrika den 23 Feb, 2012 i Råsmart | Kommentarer inaktiverade för Jag tröttnar aldrig på fisk

Jag kan äta fisk frukost, lunch middag 7 dagar i veckan. MUMS. Vit, grå, rosa. Fet eller mager. Kokt, stekt, grillad, ugnsbakad, rå, gravad, rökt, rimmad, ångad.

Här ser ni gårdagens variant, torskrygg på spenatbädd:

 

(Lägg en massa fryst blandspenat i en form, lätt torsk ovanpå. pressa över citron, salta och peppra. Skjuts in i ugnen. Strö över massor av basilika vid servering. Busenkelt och gudagott!)

Dessvärre har Hugo tröttnat på fisk OCH kyckling. Han är trött på lite av varje just nu, faktiskt. Och då får man kompromissa. Så ikväll har han bestämd middag och det blir igelkott! *himlar med ögonen* Vad det är? Pappans paradnummer: En stor hög potatismos med massor av små korvar som piggar. Och morötter som ögon. Jag tar fram en laxbit till mig själv… Och känner jag Herman rätt, så gör han mig sällskap. Han är fiskfrälst efter tre år som fiskvägrare.

 
 

Jag önskade mig mindre häck – och fick för små trosor

Postad av ulrika den 21 Feb, 2012 i Råsmart | Kommentarer inaktiverade för Jag önskade mig mindre häck – och fick för små trosor

Kära man som läser detta. Det jag skriver nu, vänder sig framför allt till kvinnor. Och är lite intimt, så du kan sluta läsa nu om du vill. Eller så läser du vidare och kanske lär dig något om hur knasigt vissa av oss kvinnor beter oss ibland…

Kära kvinna. Om du är lite som jag, så har du också planerat och pratat inlevande om din ”nya kropp” och om hur du ”ska ta dig samman och gå ner de där sista 5 kilona…! Minsann.”

Jag gjorde det själv. Så till den milda grad att Henrik trodde mig! (Jag trodde egentligen inte på det själv, det var sånt som man bara sa… Kände mig tvungen att säga för att ursäkta min kropp som jag inte alls var nöjd med. Alla andra sa det också. Det var ett utbrett drömmande om nya koppar, måste jag säga…!)

När vi precis träffats babblade jag om min kommande toppform så övertygande att jag i romantisk present fick… för små trosor! Två storlekar mindre än vad jag behövde. De skar in i höfterna på ett obarmhärtigt vis. Skämmigt!!!

Henrik, lite förvirrad, sa:

”Jamen du pratar ju hela tiden om att du ska gå ner i vikt och bli smalare, så jag tänkte att då behöver du ju nya, mindre underkläder…”

All välmening, ren logik. Och ändå helt… FEL!!

Trosorna är kastade och vi är lyckligt gifta. Trots allt. Men historien är en bra påminnelse om att sluta snacka, börja göra. Och att faktiskt göra det man säger att man ska göra. För andra tror dig, även om om du inte gör det själv…

Kan du känna igen dig i detta på något vis?

I så fall är du välkommen på min kurs i viktminskning med KBT, ett sätt att ändra vanor och beteende som jag själv har mycket glädje av, inte bara i förhållande till kost och hälsa.

Du kan läsa mer om kursen, som hålls i centrala Stockholm, HÄR. På måndag är du välkommen att delta i ett informationsmöte, i form av ett webinar, där jag berättar mer om kursens upplägg och de metoder som jag utgår ifrån (bland annat Stahremetoden, som i flera studier visat sig överlägsen när man ser på hur väl de goda vanorna sitter även 1,5 år efter avslutat program). Du kan även ställa frågor direkt till mig.
Infowebinar: 27 mars
Tid: 18-18.45, cirka
Var: Hemma vid din dator
Webinaret är kostnadsfritt
Du anmäler dig här: https://www3.gotomeeting.com/register/428516974

 

 
 

Jag gillade inte heller mammas mat. Fast det var pasta och vitt ris.

Postad av ulrika den 16 Feb, 2012 i Råsmart | 2 kommentarer »

Jag hör en del av er, både bloggläsare, klubbmedlemmar och kursdeltagare, som pustar över barn som inte äter den sunda maten: ”Vägrar grönsaker, vägrar frukt, vägrar nötter, vägrar fisk, vägrar quinoa…”

Vet ni vad?

Jag tror inte att det beror på att maten är sund. Jag tror att de skulle kunna rata även osund mat. Ser jag tillbaka på min egen uppväxt, så gjorde jag det. (Jag VET! att det var så för mig, betyder inte att det är så för dig. Men jag delar med mig av hur mitt eget förhållande till mat såg ut som liten, vilken icke-fråga det var med mat för mig som barn. Jag minns det rätt väl nämligen.)

När jag var liten var jag en mager typ. Det var de flesta barn på 70-talet. Som barn är, skinn och ben, vass rumpa. Mina föräldrar skojade om att jag fick äta på mig lite, så att jag blev mjukare att ha i knät.

Jag gick inte upp särskilt mycket i det här med mat. Det var ett nödvändigt ont. Förlåt, mor och far, men maten därhemma var inte så storslagen. Det var köttfärssås tillplattad i stekpanna och kryddad med soja. Ris till. Eller så var det tagliatelle med krossade tomater (inte tomatsås, utan krossade tomater) och örtsalt. Ibland var det ett torskblock i ugnen med ströbröd och smör på toppen. Potatis till. Eller så var det en slags gratäng av kokt ris, tonfisk, krossade tomater och smält ost. Gurka, isbergssallad och tomat. Vi fick våfflor och plättar ibland också, och jag minns att jag aldrig blev mätt av det, hur mycket jag än åt. Jag behövde knäckebröd med massor av ost till för att känna mig mätt (stämmer bra med allt jag vet om kost nu!)

På fredagarna var det rostbiff och potatissallad från Konsum eller Ris Otto (inte risotto, utan Ris Otto. Ris, korv, ärtor och curry. Blä.) På lördagarna var det ris, räkor och ärtor och dressing av fil och ketchup. Eller så var det hembakad pizza.

Totalt osund mat. Pasta, vitt ris. Mycket lite grönsaker och vettiga fettkällor.

Det var inte så att smaklökarna jublade för det, direkt. Fast maten var både osund och typisk för tiden.

När jag var 11 fick jag en häst och massor av ansvar. Jag cyklade hem från skolan och skulle byta om och äta innan jag cyklade vidare till stallet. Jag bytte om, gick in och skrapade maten i soporna och la lite papper över. Cyklade till stallet på tom mage.

Jag åt inte middag på två år! Det gjorde ingenting alls. Jag gillade bara inte att äta särskilt mycket. När vi var på restaurang eller hos farmor och åt KÖTT var det mumsigt värre. Och när vi var på utflykter och stannade vid korvkiosken var jag kräsen: Hatade korv och pommes, ville ha lövbiff med persiljesmör. Älskade oliver, avokado och smör. De skojade om att jag var dyr i drift (det är jag fortfarande!).

Nu kan jag ju se att det var måltidssituationerna hemma som inte var så lockande. Det var helt enkelt ointressant, både att äta och det som bjöds. Inga värderingar, jag hade bara annat för mig. Stallet, kompisar, dagdrömmar, lekar lockade mer än mat.

Ibland är det inte konstigare än så.

Om mina föräldrar serverade annan mat, bara för att jag skulle äta större portioner/äta överhuvudtaget? Fanns inte på världskartan!

Hur såg dina egna matvanor ut när du var liten, vad njöt du av att äta?

 
 
Vi använder cookies för att din upplevelse av webbplatsen ska bli bättre. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du våra cookies. Läs mer | OK