Lerchock!

Postad av ulrika den 23 Apr, 2012 i Råsmart | 1 kommentar »

I fredags kom Hugo hem från dagmamman och förmanade: ”Mamma det är varning! Man får inte gå ut ikväll! Det blir väderkaos!” Han hade snappat upp något och jag var benägen att tro honom. Det var verkligen skitväder och jag fick höstfeeling. Satte mig med ett glas rött i soffan istället för att dricka rödbetsjuice inför lördagens lopp. För ja, det var årspremiär för mig i lördags. Det gick skitbra – med tanke på att jag hunnit småspringa lite i 2 två veckor inför, jag har varit helt slagen av det evighetslånga ryggskottet, som ni hört om till leda. Och formen är nog den sämsta sedan jag födde Hedda för snart 3 år sedan.

Det gick förstås långsamt. Jag är lite för tung, det var lite för lerigt, det var lite för trist att springa själv (det tänkta sällskapet föll ifrån av olika orsaker). Men jag tog mig runt, det var kul och gränsöverskridande att kuta rakt genom svart lervälling och knipa med tårna så att skorna inte skulle åka av. Och ungarna är den bästa tänkbara hejaklacken. Herman kom springande mot mig i mål och kysste mig på handen. Han är en hjärtekrossare. Sen hoppade alla ungar ner i ett dike och vi fick skynda oss hem med tre huttrande nakenfisar och en väldigt lerig morsa…

 
 

Ätstörningar och stört ätbeteende – när det går överstyr

Postad av ulrika den 20 Apr, 2012 i Råsmart | 2 kommentarer »

Jag har precis läst en riktigt viktig och intressant artikel i den danska tidningen Fit Living, som handlar om när den hälsosamma livsstilen går överstyr.

Tre kvinnor berättar om hur de genom att följa olika ”hälsogurus” tappade livskvalitet. En säger: ”Att vara hooked på hälsogurus gav mig en snyggare kropp, men jag saknade glädjen och glimten i ögat. Idag har jag både och.”

SÅ VIKTIG POÄNG! (Säger jag och tar en bit choklad till kaffet. Som jag häller en skvätt komjölk i… ;-))

Det är ett känsligt ämne för mig som, som människa och som kostrådgivare. Min ambition är ju att hjälpa så många som möjligt att göra gränsaker och sunda fetter till en självklarhet i vardagen. Utan att det ska ta en massa tid och energi. Det kan vara lika enkelt och självklart att äta bär och nötter som att ta en macka.

Samtidigt vill jag passa mig för att hamna i facket ”fanatisk”. Det är väldigt lätt att hamna där. Balansen är fin mellan vad som är urvattnade kvällstidningstips à la ”ta trapporna istället för hissen, hoppa av bussen en hållplats tidigare…!” och hälsoextremism.Var den gränsen går är högst personlig. För vissa är det en stor förbättring att börja äta grovt bröd istället för vitt, medan för andra är all form av bröd otänkbart i vardagen, utan att det muckar med livskvalitén.

Jag har blivit ”beskylld” för både och. En del tycker att mina råd i boken är rätt svenniga, rena rama sockerchocken, tycker vissa LCHF-förespråkare. Men jag har också blivit beskylld i tidningar för att vara en stollig toka som frälser folk med spenat och dadlar, som fräser att kaffe är förskräckligt och allt vad det är…

Jag måste samtidigt erkänna att stor del av min tid går åt till att hejda människor i sina hälsoambitioner. Få folk att tagga ner, fokusera på att äta en bra frukost. Inget annat – just nu. Sluta sila myggor och svälja kameler. Men inte svälja allt för många myggor heller, för blir det FÖR många, så kan det ställa till det ikroppen. Och finns det inte utrymma för en enda mygga, ställer det ofta till det i skallen…

Men när det går överstyr, så är det ju inte budbäraren, hälsoguruns, fel. Det handlar ju alltid om hur man läser, tolkar och filtrerar det man läser och hör. Jag försöker inte avsäga mig något ansvar här, men jag kan gå till mig själv, som för 10 år sedan gick på Viktväktarna. Det gick så fint, jag skulle ”bara klämma ett par kilo” – och det gjorde jag. Men det gick helt åt skogen. Nu blir jag väldigt personlig, men det blev helt enkelt inte ett friskt förhållande till mat jag fick, när jag hela tiden tänkte i points och bonuspoints och kompensationspoints (som man fick av att träna). Jag överåt potatis och frukt (som på den tiden var ”gratis”, jag vet inte hur det är nu) och jag snålade som fasen med fettet. Det var ”dyrt” rent kalorimässigt.

Jag blev fruktansvärt otillfredsställd. Jag hade konstant längtan efter mer mat, godare mat, fetare mat, mer  mättnad, friare tyglar och ett tag var jag på gränsen till deprimerad. När jag slängde alla tabeller och checklistor, och började äta igen, fick jag tillbaka glädjen och gnistan. Men också att par kilo. Det var trivselkilona. Dem jag behövde för att trivas. (Otrivselkilon är något annat!)

Det vore lätt att säga att det var Viktväktarnas fel att jag fick ett stört ätbeteende, men det är det förstås inte. Det var ju något i mig som triggade igång när jag skulle underkasta mig detta reglerade system, på det sätt som jag valde att tolka det.

Så när jag nu själv jobbar med kost, försöker jag fokusera på LUSTEN till mat, hur viktig god mat är för vårt välbefinnande. Och att det inte behöver finnas något motsatsförhållande mellan gott och näringsrikt. En del tycker att det är mycket tydligt, andra tycker att jag är en dogmatisk kostfascist. Frid över det. (Det är jag ju för vissa, det ska jag erkänna Är man inte intresserad så förstår jag att jag uppfattas som ett äppelkäckt, rövirriterande fruntimmer som gastar om att de flesta borde ge kroppen en chans att få leva en månad utan komjölk, tillsatt socker och mjöl med gluten – bara för att se vad som händer. Inspirerande för vissa, rena aprilskämtet för andra. Peace.)

Jag kommer inte riktigt till någon slutsts här, som du märker, men jag  blev så tagen av artikeln att jag behövde skriva av mig (läs den gärna, tidningen finns att köpa i svenska kiosker, nr 4 2012).

Kanske får jag avsluta några frågor:

Hur är ditt förhållande till mat och hur påverkas du av olika kostråd, där det förespråkas att man utesluter, exempelvis kött i vissa kostinriktningar, kolhydrater i andra… osv?

Hur balanserar du mellan nya rön och det som funkar i din vardag?

Hur benägen är du att prova nya kostprinciper fullt ut, för att se vad de kan göra för dig?

Peace, love och matlust!

 
 

Planka och spänstiga ungar

Postad av ulrika den 18 Apr, 2012 i Råsmart | 4 kommentarer »

Jag är ungarnas förebild. Hugo ska bli råsmart när han blir stor, ”och laga mat och skriva coola böcker och sådär…” Herman tycker att det låter bra, men är inte helt med på konceptet. Han såg en reklamfilm med Leif Mannerström på tv häromdagen och sa glatt: ”Mamma, han är också råsmart!” Well…

De gillar att träna också, hänger gärna med mig i mina styrkeövningar. Tycker att jag är stark, hrm…! Och de är förbryllande starka! Kolla Hermans perfekta planka här, till exempel:

 

Bilden är från i påskas, och då hade Hedda lite svårt (hon körde grodan, ni ser hennes rumpa till vänster). Men igår ställde hon sig bredvid i en präktig planka – och där stod hon! Stark och stabil som en riktig planka. Herman kan stå länge, i helt perfekt posistion. Jag tycke det är imponerande, men samtidigt inte så konstigt. Ungar har en naturligt stark korsett. Herman har legat på mage köksgolvet sedan han var nyfödd baby och tränat sin core. Efter ett par dunk med skallen i golvet, kom han upp i en präktig ”kobra”, bara en månad gammal och strax därefter började han åla runt, runt och utforska allt. Hela tiden.  Hugo hasade upp och ner på blöjpaketen när han var 3 månader gammal – och åkte kana ner! Upp igen – och ner igen. Detta eviga nötandet, denna ständiga strävan…. I morse hävde sig Hedda upp på en hög bänk i badrummet. Lite farligt, men stark blir hon.

Vår BVC-sköterska säger att hon aldrig tidigare sett så många barn som är bålsvaga. De sover på rygg och ligger på rygg även när de är vakna. De stärker inte upp ryggmusklerna och får inte fart på koordinationen. De går från att ligga på rygg i ett babygym till att sitta på en go blöjbak när de blivit stabila nog för det. Missar mycket av ålandet och krypandet – och styrketränandet!

Det är lite sorgligt att vi en vacker dag sätter oss ner på en stol – och blir sittande, fast kroppen inget annat vill än att klättra, dra, springa, krypa och användas. Låt oss hjälpa ungarna att skjuta upp stillasittandet så länge som möjligt!

 
 

Jag är på G!

Postad av ulrika den 17 Apr, 2012 i Råsmart | 1 kommentar »

Det är vår och det spritter i benen. Springer, lyfter, cyklar med Hugo på kvällarna… Vi kan vara ute i timmar. När vi kommer hem är han så trött att han inget annat orkar än att hoppa i säng. Nu är det dags för Herman att få kläm på cyklandet, vi tränar som bäst. När det sitter för honom, så kan jag ta med allt tre på cykelutflykt, jag har precis köpt en cykelstol till Hedda, så att hon kan hoja med.
Jag måste säga att jag älskar den här perioden på året, när det blir ljusare och ljusare och kroppen kräver att få bli använd!
Det kräver enkelt mat, för vi har inte mycket tid att vara i köket. Så vi lagar mat som sköter sig själv.

Som den här kycklingen i lergryta (har du inte en lergryta – skaffa en!)

Det är världens enklaste sätt att laga mat. Det lagar sig själv! Man bara proppar i lite rotfrukter i botten, och så i med en kyckling eller en lammstek och så en massa kryddor och in i ugnen 1,5 timme! Under tiden kan du springa, cykla eller vad du har lust att göra dessa ljusa vårkvällar…

 
 

PHU!

Postad av ulrika den 16 Apr, 2012 i Råsmart | Kommentarer inaktiverade för PHU!

Det var en skön påsk. Vi packade in hela familjen i bilen körde till Skogen för att möta våren. Först kom snöstormen. Sen kom febern. Sen kom snoret. Och så hostan, febern, mer hosta, mer snuva.

Alla tre barnen blev rejält förkylda, fick för ovanlighetens skull feber – alla tre. Vi bäddade ner oss, vilade drack varmt te och fick lite frisk skogsluft. Jag njöt. Det låter ju helknäppt. Ungarna är sjuka och jag njuter. Men det var faktiskt rätt sköt att bara kura inne i stugan, elda i brasan, läsa böcker och bädda ner sig i soffan. Det berömda ”göra ingenting”. Mellan varven kunde jag ge mig ut på lite motionsrundor i skogen, härligt, för snöstormen besegrades av solsken och smältande snö.

Och jag hade ingen som helst lust att börja jobba igen när det blev annandag!! Det har varit intensivt på sistone (det har ni ju märkt här i bloggen om inte annat) och jag ville ha mer vila. Det fick jag. Ungarnas förkylningar var ihärdiga och de blev hela hela veckan. Vi höll oss mest inne, la pussel, spelade på Bolibompa-webben, byggde lego och softade. Och vräkte i oss vitaminer:

Ibland kommer de där förkylningarna och vabbdagarna och räddar en! Tack! Nu är de friska igen. Tack!

Annars är livet i den här familjen något av en utmaning just nu. Hedda är sjukt trotsig, äter ”ingenting” och härjar med oss i bästa skitungestil. Hugo är en liten tonåring. Gör allt han kan för att vi ska bekräfta honom i att han är smått hopplös. Jag vet inte om det stämmer att 6-årslivet är ”lilla puberteten”, men det stämmer i alla fall fint här. Han kan knappt äta en enda måltid utan att hojta ”BAJS!”, varpå vi blir arga och han får ett bryt.

Den bästa boten är förstås – fysisk aktivitet! Det är det bästa som finns för svajigt humör, både hos små och stora. Men nu har han hostat och haft sig hela veckan och då blir det förstås extra utmanande. Igår kväll fick jag dock tillbaka min lilla Hugo, när vi tog en rejäl cykeltur i vårkvällen ”Nu känner jag att jag får mer energi, mamma!!” Det fick jag också. Sprang en snabb runda efteråt, ”årsbästa”. På lördag ska jag springa lopp och förutsättningarna är väl sådär efter ett rejält ryggskott som ännu inte helt släppt, inne på andra månaden nu och otaliga behandlingar gör det bättre i myrstegstakt. Men skönt ska det bli. Längtar efter utmaning. Längtar efter fysisk utmattning. Längtar efter att vara stark och i form igen. Och jag är på god väg!

Ha en skön måndag!

 
 
Vi använder cookies för att din upplevelse av webbplatsen ska bli bättre. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du våra cookies. Läs mer | OK