Godisfritt år och kompromisser

Postad av ulrika den 5 Feb, 2016 i Råsmart | Kommentarer inaktiverade för Godisfritt år och kompromisser

När man hittar sin åttaåring uppklättrad på köksbänken en fredagmorgon, med nosen in i det här skåpet, så måste man ju fråga: ”Vad gör du??!”

”Kollar vad vi har i skåpen bara! Jag hittade gasbrännaren, som vi ju kan använda när vi ska bränna av någon god mat någon gång! Och lite batterier. Och en brödrostkartong med glödlampor i!”

Men vilken människa som helst fattar ju att han egentligen bara skulle kontrollera att pappas Skittlespåse stod kvar (de har stått där i flera månader). Det vaknas nämligen godishelg hemma hos oss. Förklaring följer!

Någon timme in på det nya året, medan vi fortfarande läppjade på nyårsbubblet och var vid allmänt gott mod, deklarerade Hugo:

”2016 ska bli ett godisfritt år för mig!”

Och som den kloka mor jag är (och lätt påverkad av festligheter och nyårsraketer, hm…) sa jag förstås genast:

”Vilket bra beslut! Jag gör dig sällskap!”

Hedda var nästan lika snabb att haka på. Vi började resonera om vad vi kunde göra istället: Råsmart godis, smoothies, spara pengar till rolig upplevelse, grönkålschips, mer omsorgsfullt tillagad och festlig mat på helgerna, popcorn (för ”godisfritt” innefattar även chips och läsk)…

Egentligen ungefär som vanligt, men jag ska erkänna att toleransen för mängden godis, läsk och chips verkar öka allt eftersom ungarna blir större. Eller vad det nu är. Tidigare principer som ”tre läsktillfällen per sommar och tio bitar godis per lördag” har liksom expanderat till betydligt mer liberal tolkning och ”äsch”-mentalitet.

Medan de tidigare var glada att alls få godis eller läsk – och gladeligen delade – har de nu utvecklat helt olika smakspreferenser. Vilket naturligtvis innebär att det blir rätt stora inköp. Om en vill ha ostbågar, så vill en annan ABSOLUT inte ha ostbågar. Så då ”måste” vi ju köpa både ostbågar och chips…

Jag vet att jag bär det fulla ansvaret här. Men i takt med att de blir större och mer robusta, äter mer och mer av vår sunda mat, desto större utrymme för lite ”vanlighet” har det blivit. Det smyger sig på…:-)

Så jag tycker att vårt godisfria år är bra som en bra ctrl-alt-delete. Vi har enats om att spara pengar för varje godisfri vecka och räknar och drömmer om vad vi kan göra tillsammans för pengarna efter ett år. Berlin lockar. (Ja, jag lassar in en rätt stor investering i detta godisfria år, pengar är helt enkelt en bra drivkraft när godissuget sätter in!)

Problemet är bara att Herman inte riktigt vill. Och han är nog den som har minst sötsug av oss alla. Så egentligen är det rätt orättvist och onödigt att han ska beläggas med något som han uppfattar som ett förbud. Vi avskyr onödiga förbud!

Men det är ju nödvändigt att han är med för att det ska bli genomförbart i en familj. Vi kan ju inte ha Herman med en chipsskål på fredagen och oss andra med grönkål och hallon… (Eller jo, det kan man, men det skulle kännas allt för utmanande).

Så vi har kompromissat. Livet är en kompromiss. En helg i månaden äter vi vanligt godis, i förnuftiga mängder. Och vi väntar inte till årsskiftet med att ta ut ”lönen” för mödan, utan vi belönar oss med en utflykt i halvtid, troligen Liseberg (Hermans val). Med det som lockbete fick vi med oss Herman också. Henrik hänger med lite  efter smak och behag, han kommer nog inte att tacka nej till godis om han bjuds (inte ungarna heller, barnkalas är undantagna, men Hugo kom ändå nöjd hem från sitt första kalas i nya klassen – han har nyligen hoppat upp en årskurs – och berättade att han drack vatten istället för läsk till hamburgaren. Och att det var flera som gjorde det!), men han är ju också en sån som kan ha en påse godis i kylen och ta exakt tre bitar per dag och få en påse att räcka i flera månader.

 

 
 
Vi använder cookies för att din upplevelse av webbplatsen ska bli bättre. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du våra cookies. Läs mer | OK