Favorit just nu

Postad av ulrika den 6 Apr, 2016 i Råsmart | Kommentarer inaktiverade för Favorit just nu

Den här maten alltså! Torsk i tomatsås med smak av soltorkad tomat, kapris, dill och puré av selleri, äpple och schalottenlök… Kan inte bli bättre.

Torsk i tomatsås med selleripure och gröna ärtor

Två portioner

Fisk

1 schalottenlök

1 msk olivolja

1 burk krossad tomat

5 soltorkade tomater

2 dl fiskfond eller vatten

1 msk torkad basilika

Salt och peppar

250 gram vit fisk, torsk el sej exempelvis

Puré

1/4 rotselleri

1 schalottenlök

1 litet äpple

Tillbehör

200 gram små gröna ärter

Till servering

Kapris

Färsk dill

Citron

Börja med fisken. Hacka schalottenlök och fräs lätt i lite olivolja.

Slå på krossade tomater och vatten, lägg i soltorkade tomater och basilika. Låt puttra i minst 15 minuter.

Mixa sedan till en slät sås, smaka av med salt och peppar.

Skär fisken i grova bitar, lägg fisken i pannan och låt sjuda försiktigt i virka fem minuter tills den är lätt genomkokt.

Skala och skär selleri, äpple och schalottenlök i mindre bitar (inte så noga, allt ska mixas). Koka i lättsaltat vatten i cirka 10 minuter. Slå av vätskan i ett kärl vid sidan av, och använd kokvattnet för att få rätt konsistens på purén. Mixa med stavmixer till en slät puré. Smaka av med salt och peppar.

Koka ärterna i lättsaltat vatten, i någon minut (använder du frysta behöver de bara koka upp). Slå av vattnet och salta lätt.

Toppa med kapris, dill och en klyfta citron.

 
 

Åre, påsk och snustricket

Postad av ulrika den 5 Apr, 2016 i Råsmart | Kommentarer inaktiverade för Åre, påsk och snustricket

Påsken. Vi var i Åre. Underbara dagar. Massa skidåkning. Jag har verkligen svårt att acceptera att pisterna ska stänga – när det fortfarande är ljust ute! En dag ”öppnade” vi liften – och stängde den samma. 9-17 i pjäxor. Ändå bröt Herman ihop över att missa ett sista åk.

Ungarna älskar att åka skidor, något som är ganska nytt för dem (vi började förra året). De har haft exakt samma inställning som jag: När man nu ändå är i fjällen, då ska man väl åka mer eller mindre dygnet runt…?! Bara ett åk till! Och ett till! Och ännu ett sista – tills liften stannar. Men den här gången var det allehanda motgångar som gjorde att det inte riktigt flöt som tidigare. Inte riktigt samma gnista. Men jag förstår det, det var tungt och blött i backen, efter lunch har pisterna så puckliga att jag blev sjösjuk.

Men det mesta går att lösa med lite socker..! 🙂 Ja, det går åt en del socker i skidbacken. En liten chokladmuta. En liten pausdricka. Varm choklad med grädde i toppstugan. Våffla med sylt. En liten pauschokladbit till.

Det är ok, vi åker inte skidor så ofta…

choklad1

Själv använder jag mig av ”snustricket”: Jag lägger en bit mörk choklad på utsidan av kindtänderna, så att jag kan pressa in den mot tandköttet med kindmusklerna (med hjälp av lite ansiktsgympa). Och så har jag en kontinuerlig tillgång till choklad i flera åk. Men jag pratar inte. Jag ser inte klok ut med allt choklad i munnen… Skitäcklig, rentav. Men det är gott och praktiskt.

 
 

Waste or waist?

Postad av ulrika den 4 Apr, 2016 i Råsmart | Kommentarer inaktiverade för Waste or waist?

Jag vet inte när det hände, men någon gång i tonåren, tror jag, gick jag från gourmet till gourmand – från att vara en matsnobb som attackerade en buffé som en fransyska; rom, oliver, rökt ål, lyxiga ostar, skaldjur, smör (och så år jag alltid upp de fint skurna dekorationerna, mamma och pappa skämdes…) till en volymätare som högg in på brödet, pajerna, gratängerna, potatisen, köttet, vingummina och så vidare – vid sidan av allt det andra, som jag fortfarande ville ha…

Det sammanföll med en lite vildare tonår och en hästolycka, som gjorde att all extra mat satte sig som ”former”. Det var egentligen inte något att tjafsa om, min utgångspunkt var spinkig-kobent-längst i klassen.

Jag hade växt upp med ett stort och dåligt samvete för ”barnen i Afrika”, i likhet med de flesta 70-talister. Vi var ett par som ifrågasatte föräldrarnas tjat om att alltid äta upp; ”hur hjälper jag egentligen barnen i Afrika genom att äta mer än jag vill?”

Utan att få någon förklaring.

Nu biter jag mig i tungan flera gånger i veckan, när jag ska försöka förmånliga egna gryn att äta upp vad som finns på tallriken.

Jag försöker verkligen att låta dem styras av sin aptit, istället för min hets att försöka få dem att ”äta bort” dåligt humör, trötthet och allt vad vi nu hittar på att normal aptitreglering kan ge upphov till.

Samvetet kallar: ”Tänk på alla fattiga barn! Tänk på klimatet, man SKA INTE slänga mat!”

Men. Det är inte halvätna portioner som ställer till det för vare sig fattiga barn eller står för majoriteten av matsvinnet.

Som en dansk kollega uttryckte det: skal du smide (kasta) det ud, eller skide (ja…) det ud?

Eller som en engelsk dito sa: ”Waste – or waist?”

Jag tror, att tjatet och fokuset på täta, stora måltider gör att många barn (och vuxna) tyvärr får bära överskottet på magen, som ett resultat av vår missriktade vilja att inte slänga mat.

Vad tror du? (Kommentera gärna på Facebook!)

PS. Den stora boven till matsvinn är alltså inte de middagar som inte blir helt uppätna. Det vi slänger mest är det vi borde äta mest av: Färska grönsaker och frukt som vissnar i kylen och fruktskålen.

 
 
Vi använder cookies för att din upplevelse av webbplatsen ska bli bättre. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du våra cookies. Läs mer | OK