Hur det hela började…

Postad av ulrika den 16 Jan, 2013 i Råsmart

Då: Hedda 1 år och nyfiken på det mesta!

 

DÅ: Herman 2,5 och en baddare på att sluka juicer och smoothies. Jag minns att han kunde svepa ett glas utan att andas!

 

DÅ: Hugo omsorgsfull storebror som bjussar Hedda på alla han kan tänka sig. Här smet från råsmart muffnsbak. Mums!

 

Jag är en smula sentimental och kanske lite egocentrarad, men jag sitter och tänker tillbaka på hur det hela började med Råsmart en gång i tiden.

I början av 2008 drog jag runt på Hugo i en barnvagn, en bautamage och en enorm arbetsbörda. Jag jobbade som chefredaktör, hade diverse andra uppdrag och var konstant trött. Jag drack mängder av kaffe och rensade butikerna i mitt kvarter på Polly. Herman kom i februari och strax efter det började jag tycka att det var dags att göra något åt de skavanker som smugit sig på Hugo, som då var 1,5. Jag ville först inte se det som ett problem, det han hade. Jag hade ju fött världens präktigaste gosse, JÄTTEFRISK och helt perfekt! Men eksemet på benet som aldrig gav sig (”Äsch! Smörj med kortison!”). De återkommande öroninflammationerna (”Vi tar lite antibiotika igen. Och igen. Hej hopp!”). Konstanta förkylningar (”Barn SKA ha 10-12 förkylningar per år!!!”). Och så det där bajset. Svartare och lösare för varje dag. (”Inget problem, nästan alla barn är förstoppade, så var glad du!”). Det kunde inte vara tänkt så.

Jag revolterade till slut. Gjorde lite research. Fann ganska bums att allt det här kunde ha att göra med hans kost. Kanske fanns det något i den som han inte tålde? Vi tog bort all mjölk. Började koka välling av bovete själva, för att slippa all mjölk och gluten som är i vällingen (som han ÄLSKADE, drack två stora flaskor om dagen).

Jag hakade på. Det passade mig bra att fokusera lite på mig själv och min kropp mellan amningarna. Barnvagnspromenader, tid att experimentera i köket, glädjen att se Hugos symptom försvinna och min egen kropp rycka upp sig. Lusten att äta sunt ökade ännu mera. Promenaderna blev löprundor – som ökade i längd. GOD CIRKEL! Jag gick kurser i näringsmedicin och matlagningskonst. Samtidigt hade jag lite ångest rent yrkesmässigt. Jag trivdes inte, hade ett kul jobb, men omständigheterna passade inte ihop med att ha två små barn och ett tredje på väg. Så blev jag uppsagd. Enkelt och bra. Valet var lätt: Jag läste en kostrådgivarutbildning, började hålla kurser, läste allt jag kom över om näringslära. Jag började blogga tillsammans med Helena, som en del av er minns från begynnelsen. Hon är kock och vi tyckte att vi var ett vinnande team – jag kunde teorin, hon kunde det praktiska. Vi hade också kurser ihop. Men det var klart lättare för mig att skriva blogginlägg när barnen sov, än för henne som stod i ett restaurangkök. Så det blev bara jag kvar. Jag började drömma om att skriva en bok. Gjorde det, när ungarna sov middag 13-15 varje dag. Så kom Hedda hösten 2009. Hugo började dagis ett par timmar om dagen, och jag var hemma med Herman och Hedda. Vi lekte lika mycket i köket som i parken och jag skrev färdigt boken när de sov. På våren var boken färdig, Hugo slutade dagis (för lite utevistelse) och med tre ungar hemma lyckades vi ro i land fotograferingen av boken. Det var lite svettigt…! Jag föreläste och höll kurser, skrev krönikor och artiklar. Kokade barnmat och coachade andra familjer som också ville ha sundare matvanor och mer energi. Och jag började sikta på att springa halvmarathon, vilket jag gjorde på hösten 2010, det var en rejäl fjäder i hatten. Jag började också jobba mer ”på riktigt” och i januari 2011 kom boken ut.

Sedan dess har ingenting varit tråkigt. Varken mat eller jobb!

Ibland tror jag att det är viktigt att blicka lite bakåt, speciellt när allt verkar stå stilla. Påminna sig om vad som gjorde att man blev så entusiastisk. Vad som var annorlunda den här gången, jämfört med tidigare försök att leva sunt. För mig var det att alla ansträngningar gynnade hela familjen. Vi blev friskare, gladare och fick större variation i köket.  Och att jag kunde locka andra att rata mackor och bullar till förmån för råsmarta bollar och smoothies och blodsockervänlig mat gjorde det hela mer spännande och viktigt.

Jag minns den här tiden som ENORMT hektisk och att plånboken var ganska tunn efter många år med barnafödande och ryckiga jobbinsatser, men jag var ändå petig med att ta mig tid att laga mat, handla bra råvaror och kosttillskott och att ta mig tid för träning, om det så innebar att jag stack ut en fredag kl 17. Det SKULLE bara göras plats för träningen, annars tappade jag lusten att äta sunt. Kunde jag det då, så bör jag kunna det nu, tänker jag när jag känner motstånd och tycker att tiden tryter. (Nu är barnen snart 6,5, 5 och 3,5 och alla går i skola/hos dagmamma, nästan varje vardag.)

Ibland får jag för mig att ”jag kan det här” och därför kan jag släppa lite väl mycket på tyglarna. Det har jag gjort efter jul. Jag var magsjuk på självaste julafton och fick inte igång aptiten ordentligt förrän till nyår, så jag kände mig rätt snuvad på allt gott som julen har att erbjuda. Det har jag tagit igen i veckorna två, kan jag lova. Och jag blir påmind om att jag ska plocka upp tyglarna lite igen. Så att jag inte blir grinig. Eller tröttare än nödvändigt. Eller glömmer hur mycket ungarna älskar och behöver grönsaker.

Hur började det hela för dig en gång i tiden?

 

 

 

 
Vi använder cookies för att din upplevelse av webbplatsen ska bli bättre. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du våra cookies. Läs mer | OK