Välkommen till Råsmart

När jag skrev Råsmart familj, så var en av min käpphästar att den skulle handla om den heliga treenigheten: Kost, sömn och träning.

Inte bara kost (även om jag främst är kostrådgivare).

För haltar det på något av områdena, så påverkar det även de andra områdena, oavsett man vill eller ej:

Rätt kost ger bra förutsättningar att träna bra.

Sömn är supernödvändigt för träningsresultat.

Sömnbrist ger lätt sötsug – svårt att hålla fast i sunda vanor!

Träning ger bra förutsättning att sova gott.

Bra kost påverkar sömnen positivt – och tvärtom.

Glider ett av områdena, glider lätt även de andra.

Så nu då, med diskbråcket och allt – hur hanterar jag det?

Som en tjurskallig unge, är jag rädd.

Så nu sitter jag här och skriver blogginlägg en sen kväll.

MEN, jag har gott, grönt te tack vare ELIN!

För övrigt längtar jag efter lite försommarvärme nu. Så att jag åtminstone kan sitta på balkongen, när det nu inte bli sköna löpturer utmed Brunnsviken i solen.

Hm!

Hedda är så  tacksam. Hon har tagit klivet från en riktig skeptiker, som vägrade prova nya saker till en stor matnjutare som vill prova det mesta – och gillar allt!

Igår sa hon (än en gång) att ”Det är är det godaste jag har ätit!”. Vi hör det ganska ofta, faktiskt…!

Vi åt:

stekt kycklingfile med lite chiliflakes på

aubergineröra (skär i bitar, lägg i en form, ringla över olja, baka i ugn ca 20-25 minuter, mixa med vitlök och salt – voila!)

broccolisallad med vinbärsvinägrette (1 broccolihuvud, strimlat på mandolinjärn, vinägrette av röda vinbär, rapsolja, balsamvinäger och ett par dropapr honung. MUMS! Det var broccolisalladen Hedda slukade mest av!)

…och jag är inte med!

Jag kommer inte att springa på LÄNGE!

Jag har nämligen diskbråck.

Så in åt helskotta irriterande!

Ryggen har trasslat länge nu, och allt mer de senaste månaderna.

Och nu fattar jag ju varför jag inte svara på rehabträning och behandling som jag ”borde”.

Diskbråck.

Har du haft det, så vet du säkert att det innebär en sjukt vidrig smärta. För min del är det konstant, skärande smärta från höften ner till under foten. Hela baksidan av benet stramar, knä och fotled gör ont. Ibland hugger det in i höften och det känns som om jag skulle vilja hänga av mig hela höger höft och ben en stund ibland. Dessutom har jag sockerdricka i hela benet och foten. Ni fattar att jag sover som en prinsessa. Inte.

(NEJ, DET HAR IIIINGET SAMBAND MED MITT FÖRSÖK ATT BLI HOA HOA OCH BÖRJA MED OLYMPISK TYNGDLYFTNING… inte alls…;-))

När man är van att springa ett par mil i veckan och styrketräna regelbundet, så är det en utmaning, kan jag lova. Jag kan inte ens promenera särskilt bra. Gör jag det, så har jag än värre ont dagen därpå. För ja, ibland går jag en promenad ändå. För att inte bli galen. Det är lite som snabbt socker – skönt för stunden, men surt på sikt. Jag vet ju det.

Det är också en utmaning att justera matintaget. Jag är van att äta en trivsam mängd mat och har liksom fortsatt med det. Men om man inte rör på sig, så kan man ju knappt äta något alls! Jag märkte det först när det var lite försent, så nu har jag knappt några kläder att ta på mig…:-)

Det är på det hela taget en utmanande situation, att hantera smärta OCH minska på sånt man gillar och mår bra av: Mat och träning.

Jag vet att det finns människor som har det värre. Jag vet det. SÅ klart jag vet det. Men just nu känner jag mig lite ynklig.

Det intressanta i sammanhanget är att jag aldrig någonsin tidigare tagit emot så många förfrågningar om att föreläsa om kost och träning – som egentligen inte alls är mitt huvudämne, bara ett stort intresse. Ödets ironi…:-)

Så jag får leva ut min träningsidentitet den vägen, i alla fall. För, ja. Det är identiteskris nu. Kan knappt tänka på annat än att springa ett långpass i vårblåsten. Nöta asfalt. Kuta på.

Jag ska förstås passa på att tipsa: I Klubb Råsmart i maj finns en bonus till alla medlemmar i form av en intervju (ljudfil) med MarathonMia – galen ultralöpare som springer långt på riktigt (typ 26 mil i sträck) och som också varit skadad i vinter. Extremt inspirerande människa!

”Stackare, kan du inte äta gluten…?!”

Det sa och tänkte jag många gånger förr. Nu har jag ju valt bort det till 99%, av fritt val.

Allt tyder på att jag långt ifrån ensam.

Nyligen visade en undersökning i USA att 33 % svarade att de undviker till stor del eller utesluter gluten helt.

Jag tycker att det låter lite högt, men kanske är det så. Mycket tyder på det. Internationella bokmässor pekar åt samma håll. Stenålderskost är en av de snabbast växande bokkategorierna i USA.

Och jag trendspanar på mitt eget lilla vis, i min egen mylla. Detta hittade jag hos ”min” lokala pizzeria igår:

”Folk vill inte äta gluten längre!” sa pizzabagarna. Jag tror att de har en business som överlever! Och jag ser fram emot att kunna köpa en pizza inom snart framtid!

Förra blogginlägget skrev jag före frukost i morse.

Så självklart blev det knasigt.

Det såg ut som om jag gjorde reklam för att man ska tvinga barnen att äta grönsaker, men det jag menade var: tvinga INTE!

Note to self: Blogga aldrig på tom mage. Gör INTE någonting innan hjärnan har fått energi…!