Välkommen till Råsmart

Kirch milch – very hard core!

I mitt kök får man kyssa en och annan groda. Det ska ju experimenteras fram nya läckerheter hela tiden och det blir inte alltid skitgott. Men man måste ju prova. Som den här snyggingen: KIRCH MILCH – cashewmjölk med kirskål. VERY HARD CORE!

Om du vågar:

ca 50 gram kirskål (två rejäla nävar)

1 msk torkad mynta (färsk funkar förstås, jag hade ingen hemma dock)

1 tsk lakritsrotpulver

4 dadlar

1/2 dl cashewnötter

3 dl vatten

is

Mixa, sila och… ja, drick!

Ibland möts jag av invändningar som att ”där vi bor finns inte de där sunda alternativen du skriver om att köpa. Alltså går det inte får oss att käka råsmart…”. Och vad kan jag säga? Jag bor i Stockholms innerstad och har tillgång till allt inom ett par kvarter: flera hälsokostbutiker, ekobutiker, gårdsbutiker, alla matvarukedjor och dessutom smoothie- och juicebarer.

Varje vecka får jag en låda med ekologiska grönsaker levererade till dörren dessutom.

Så det är lätt för mig att säga att det är enkelt att leva sunt. I mindre orter kan det förstås vara knepigare, där utbudet är ett annat. Men nu ska ni höra:

Vi firade Kristi Himmelsfärd på landet. 2 timmar från Stockholm, verkligen landet. Norduppland. Det finns inte ens mobiltäckning vid vår lilla stuga. Ibland har jag känt mig lite begränsad i mina matval därute, men inte nu längre. Jag gjorde en massa trevliga fynd, till exempel:

Minigurkor, gott och knaprigt i väntan på sen middag. (Aldrig sett förr!)

Dessutom hittade jag sparrisbroccoli, som jag sällan hittar i våra butiker i stan. På den pyttelilla lanthandeln närmast vår stuga hittade jag till och med kokosolja – kallpressad! OCH mandelmjöl OCH kokosmjöl! I båda butikerna jag var inne, hittade jag närproducerat gräsbeteskött för en mycket rimlig penning. Dadlar, aprikoser och fullt utbud av nötter dessutom. OCH: Jag hittade glutenfritt knäckebröd UTAN mjölkpulver i!

Det ser ljust ut för folkhälsan! Sunda livsmedel finns överallt, enkla lösningar som också är sunda finns överallt.

Och på landet har man ju dessutom tillgång till en massa ogräs, som är rena hälskokuren att slurpa i sig…:-)

Vi gjorde marskrossmoothies och grillade närprodcerat kött. Knaprade minigurkor och ganska mycket glutenfritt knäckebröd med dagsfärska ägg från en gård i närheten.

Lyxigt, långt från storstadens enorma utbud!

Mera näringsbomber – direkt från landet!

Vi har varit på landet. Sovit, slappat, läst och plockat ogräs. Tillbaka i stan – yrvakna, okammade och osminkade, gjorde vi goda drinkar av ogräset.

(Eller rättare sagt, Hedda är prinsessfixad, jag är en rugguggla som försöker hålla mig ur bild – men lyckas inte helt…;-) )

Om någon hade sagt för bara ett par år sedan att jag skulle försörja mig på att FÖRELÄSA, så hade jag fått mig ett gott skratt. Ett RIKTIGT gott gapskratt. När jag gick på universitetet (för 100 år sedan…) hade jag alltid polokrage, så att tomaterna på halsen inte skulle synas och helst ville jag rulla upp hela kragen över ansiktet när jag var tvungen att svara på en fråga eller försvara någon uppsats. Sånt som man måste göra på universitetet, annars får man inga studiemedel. Vilket ve och fasta skulle tvinga en att lämna det sköna livet med en massa ”fri studietid” (läste Kulturvetarlinjen, det var rätt slött…), ostbaugette och Fanta till frukost och pasta 7 dagar i veckan. Jo, jag var en sådan student. Helt normal.

Men med tanke på min totala talarängslan, så är det alltså minst sagt överraskande att jag nu försörjer mig på att föreläsa – och dessutom älskar det!

När jag härom veckan kom till en full föreläsningssal och upptäckte att jag glömt min lilla fusklapp, som jag alltid kan ”vila” lite i om jag kommer av mig och som jag kan kika ner på för att se att jag inte tappar tråden – så fick jag lite panik. Men salen var full, där stod jag och rafsade panikartat i väskan – förgäves. Jag hittade inte ens en penna att skriva ned ett par stolpar på!

Det var bara att köra. Och det gick skitbra, kanske bäst dittills? Så sedan dess kör jag utan fusklapp för det mesta. Utan polokrage. Ibland med stora knallröda tomater på halsen, men det struntar jag i. Det är anspänningen som kommer när man skärper till sig. Och det gör jag, skärper till mig, oavsett om jag ska föreläsa för ett gäng elitsatsande ungdomar som vill ha praktiska tips för att optimera sin träning med hjälp av bättre kost, en grupp ambitiösa motionärer som vill springa något lopp eller om jag står inför en allvarlig ledningsgrupp som vill äta sig till ökad mental prestation och klarhet.

Det är alltid anspänning. Och alltid en ära att få uppta deras tid. Men jag vet att det är uppskattat när jag föreläser, så jag är glad att jag bestämde mig för att våga. Och att jag har fortsatt under dessa år.

Jag antar att det är det som är utveckling. Att göra saker man ALDRIG trott man skulle göra. Som att välja bort socker i vardagen. Som att försörja sig på att föreläsa. Som att stå inför 800 personer utan manus. Som att släppa lite på kontrollen och våra improvisera. Som att bryta gamla vanor.