Reparationsåldern?

Postad av ulrika den 13 Okt, 2015 i Råsmart | Kommentarer inaktiverade för Reparationsåldern?

 

Min kära fot, som har burit mig runt, runt, runt i 41 år. Mitt slitna kök, där jag har lärt mig laga mat och utvecklat recept till fyra kokböcker. Nu är de under renovering, både foten och köket. Köket är faktiskt helt väck, det ska bli ett nytt, men foten sitter kvar. Efter ett par månader med en dum optimists tilltro (”det ordnar sig snart”), så är det dags för en ny runda stötvågsbehandling. Jag hade problem med plantar fasciit (irritation i senan/strukturer runt hälen) för tre år sedan, när sprang jag mycket och långt, så då var det ju fullt begripligt. Något som hör en löpares vardag till. Men nu kan jag verkligen inte skryta med att ha fart på benen. Istället började foten trassla i våras när jag stod på ett hårt golv och lagade massor av mat, dag ut och dag in, till nya kokböcker. Nötskallig som jag är, så stod jag barfota. Fast det gjorde lite ont. ”Det går över på semestern”, tänkte jag. Och jag vilade en massa på semestern, men ont gjorde det ändå. Mera vila, laser, tejp, värme, inlägg, massage, stretch, tåhävningar har inte varit tilltäckligt, så nu är det som sagt stötvågsbehandling som gäller.

Förra gången blev jag bra snabbt, och gick från ”gråtont” till att springa 20 kilometer på 6 veckor. Om det blir så nu, får vi se. Jag är optimist.

Men är det så att livet efter 40 år renoveringsåldern? Doktorn sa det: ”Det är nu, efter 40, det börjar vet du…”. Kanske.  För samtidigt har jag (klantarsel!) överdrivit nässprejen när jag var förkyld – och vips så satt jag fast i det pinsamma nässprejsträsket. Kortisonsprej och avsvällande piller mot det.

Och för ett par veckor sedan fick jag plötsligt akut – verkligen akut! – ont i en axel (när jag skulle resa mig från bitsen hos fysioterapeuten efter en laserbehandling av foten – herregud!). Troligen en inflammation i ett muskelfäste – efter för flitigt solhälsande (för jag skulle göra något snällt för kroppen, och yogade fem gånger i veckan efter semestern – HERREGUD…!) Antiinflammatoriska piller, laserbehandling och små övningar. Värken försvann lika snabbt som den kom och tre veckor senare crawlade jag, men shit vad obehagligt att bara PANG få så ont att benen vek sig!

Hur gör man för att livet efter 40 inte blir en enda lång reparation? Allvarligt? Jag säger att jag är optimist, men jag börjar undra. Just nu bådar allt gott i alla fall. Jag är optimist.

 
 
Vi använder cookies för att din upplevelse av webbplatsen ska bli bättre. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du våra cookies. Läs mer | OK